Ibland funderar jag över hur mitt liv skulle kunna bli mer komplett. Ofta leder det till tråkigheter som att man skulle ha haft ett riktigt jobb, några miljarder på banken eller ett attraktivt utseende. När jag sedan studerar det hela inser jag att det inte skulle ge mig mer njutning i livet utan mer en konstgjord andning.
Däremot om jag skulle komma till upplysning om hur oliver kärnas ut och den där pyttelilla paprikabiten hamnar där, då skulle jag känna att mitt liv äntligen har en mening.
I dag blev det ett litet oplanerat biobesök eftersom jag dels hade ett rabattkort som gick ut i dag och att det var sista dagen som Michael Moores senaste alster Capitalism: A love story visades i Gävle. Trevlig underhållning om än väldigt vänstervriden.
TU.
Ankki Svenssons Johan Palm-blogg är en sida jag rekommenderar att besöka. Väl värd ett besök.
Hallandsposten verkar vara en kul tidning. Jan-Owe Wickström har en blogg som kallas för “Wicken blogg”. Hur hysteriskt fantastiskt är inte det namnet på bloggen?
Något annat jag hittade var att det är tydligen farligt att vara försäljare på vissa elektronikvaruhus.
En kompis till mig skulle äta mat en gång. Jag blev så pass imponerad av hans kreation att jag var tvungen att ta en bild på spektaklet. Det är alltså Heinz vita bönor (jajjmän det fina märket!), advokatpäron och bacon som äts med kniv. Till detta en avslagen Lapin Kulta och 10 munkar som ligger i påsen bakom ölen.
Smaklig måltid!
Efter att ha läst om morkulla känner jag att mitt liv äntligen har fått ett syfte och att jag längre inte tvekar om vilken maträtt jag skulle vilja ha som den sista måltiden.
Hela inlägget är lånat från användaren Riddaren på Flashbacks forum.
Morkulla
Ur Mat och Minnen av Tore Wretman
Grimod de la Reynière, gastronomisk författare, skrev 1808 om en puré gjord på morkulla:
“…denna puré är något av det mest delikata som kan införas under en gourmands gomvalv, och man kan försäkra att vem det vara månde som inte smakat detta, har aldrig känt det jordiska paradisets fröjder. En välgjord morkullspuré är ‘non plus ultra’ av mänskliga njutningar. Efter att ha smakat den må man dö, eftersom därefter allt annat kommer att kännas smaklöst och intetsägande.”
Tyvärr börjar denna läckra fågel bli så sällsynt att få personer har haft turen att få smaka den och ännu färre har haft tillfälle att lära det mest raffinerade sättet för dess anrättande. Jag ska här försöka beskriva hur det gick till och hur det någon enstaka gång ännu kan gå till på en fransk lyxrestaurang.
Morkullorna, en hel per peson, får inte vara nyskjutna men heller inte hängt för länge, plockas försiktigt och sveds så att allt dun försvinner. Endast vingarna huggs bort. Klorna får sitta kvar, liksom huvudet, från vilket ögonen avlägsnas. Inte heller inälvorna tas ut, bara krävan och själva muskelmagen, som man petar ut med en grov nål. Uppsättningarna av fåglarna går så till att den långa näbben sticks rakt igenom kroppen och fäster låren. Tack vare morkullans långa hals går det lätt. Bröstet täcks med en tunn späckskiva som fästs med ett snöre några varv kring fågeln som därvid fixeras i en vacker hållning. De saltas och peppras och steks i en mycket het ugn, 250 grader i 8 minuter, efter vilken tid brösten fortfarande är blodiga inuti, liksom inälvorna. Efter stekningen koks pannan ur med lite buljong, som får bilda steksky. Resten av tillagningen sker vid matbordet.
På en varm tallrik tömmer man ut inälvorna med hjälp av en lite silversked. Dessa skärs ned så fint som möjligt till ett mos som blandas med en bit gåslever och lika mycket smör som det övriga på tallriken. Detta kan göras i köket.
Morkullorna trancherar man sålunda. Brösten och låren skärs bort, liksom själva huvudet. Detta delas mitt itu för att gästen ska kunna äta hjärnan. Skrovet skärs i bitar och läggs tillsammans med bröst och lår i en liten kopparplatå med en smörklick. Den ställs på en réchaud och värms upp så det börjar fräsa. Då häller man på några centiliter konjak, som antänds. Så fort det slutar brinna fyller man på med stekskyn och flyttar över lår, bröst och huvud till en karott med lock. Skyn får koka ihop tills man bedömer att där är lagom kvar för att bilda såsen.
Under tiden har man saltat och pepprat på inälvsmoset och bestrukit med hälften av moset en stekt brödkrutong per bröst. Dessa har fått bäras ut i köket för en hastig gratinering. När skyn har kokat ihop till en lagom kvantitet plockas skrovet ur platån och resten av inälvsmoset förs i under vispning med en gaffel. Det får bara ett uppkok och tas därefter från elden. Karotten sätts dit istället och såsen avslutas med peppar och salt och lite citron. Den passeras genom sil över morkullan i karotten. På en varm tallrik placeras bröst och lår, huvudet och krutongerna. Såsen hälls över och tallriken ställs fram för gästen. Enda tänkbara tilltugg är en sufflépotatis eller våffelpotatis.
Det har inte hänt något sedan senast förutom att jag beställde en stor och klumpig laserskrivare för ett tag sedan. När jag öppnade kartongen hittade jag inte riktigt vad jag väntat mig. Jag ska nog skicka tillbaka den.
Mitt bokläsande brukar av någon anledning gå i vågor; ibland blir det två-tre böcker i veckan eller så kan det gå ett par månader mellan böckerna. Varför jag håller på och tramsar mig på det här sättet vet jag inte eftersom det faktiskt är fantastiskt roligt och givande att läsa en bok. Framförallt ska man se till att läsa böcker som finns som film eller kommer att filmatiserats. Om en vän sedermera frågar om jag har sett den och den filmen kan jag slänga ur mig “Nä, men jag har läst boken” vilket gör att jag känner mig jävligt smart.
Senaste boken var ett fynd på bokrean. 10 kr mindre än att beställa den på ordinariepris från Adlibris är inte illa. Boken är den som för tillfället är till höger om det här inlägget. Baksidan av boken nämnde något om att det inte skulle gå att lägga ifrån sig den, och jag håller. Jävulskt bra är betyget. Äntligen har jag fått lära mig hur jag ska gå tillväga för att få med mig en hel gris från marknaden och sedan stycka den i lägenheten. Sådan där kunskap som jag gärna besitter och önskar att jag får testa någon gång.
Det jag egentligen skulle komma till var att jag hatar ljudböcker. Jag har gjort mina försök till att lyssna genom en och annan bok, men det går bara inte. En normal roman tar för bövelen 20 timmar att lyssna igenom! Normalt läser jag ganska fort och blir mest förbannad att det tar sådan lång tid + att jag har svårt att bara lyssna utan att göra någonting annat. De böcker jag har lyssnat igenom har jag alltid tappat bort mig, glömt bort vad som hänt eller bara tappat lusten.
Släng bort ljudböckerna och fram för att läsa en riktigt bok!
Vem vill förresten lyssna på en ljudbok som en b-skådis läst in?
Matinlägg verkar vara vädligt populärt på bloggar och även jag kan vara lite publikfriande ibland.
En gång i tiden när jag bodde i Umeå brukade jag som oftast dinera kebab i olika former. Det kunde vara bröd, rulle, pizza eller kanske med pommes. Till detta hörde för det mesta en sås som oftast var vit eller röd eller kanske till och med rosa. Pizzerian på Nydalahöjd var nog den enda som jag stötte på under mitt utforskande för att hitta den perfekta kebaben som sålde en kebabpizza utan att man fick sås till vilket så klart var totalt hjärndött.
Efter diverse diskussioner kom jag och en kamrat fram till att det nog faktiskt var Döner som kunde leverera den bästa total upplevelsen. Restaurangen låg centralt, hade personal som faktiskt reste sig upp från stolen och släppte blicken från tv-apparaten när de skulle servera. Lite extra sås? Inga problem en slev extra utan kostnad – kort sagt ett toppenställe.
Igår besökte jag den smått mytomspunna restaurangen Palmyra som enligt connaisseurer ska vara den bästa kebabrestaurangen i vårt avlånga land. Jag hade naturligtvis höga förväntningar och peppade upp mig totalt. Atmosfären när jag steg in var helt klart inbjudande med en livlig restaurang full av liv och ett buffébord där man själv kunde välja mellan tre olika såser och lite olika salladssorter. Priserna var dock de högsta jag betalat för en kebab (85:-) men det är förmodligen den största portionen någonsin. De använde en pizzatallrik där de slevade på ett kilo pommes och ett kilo kött som de sedan dränkte av en syndaflod med sås. En dag senare är jag fortfarande mätt efter måltiden.
Hur var då smaken? Det kan ha berott på att jag ahde för höga föväntningar att jag hade hoppats på något spektakulärt. I slutändan var det bara en helt vanlig kebab. Inget speciellt alls förutom den smått enorma portionen som hade kunnat mätta en mindre afrikanskt land. Betyget blir tre kebabrullar av fem möjliga. Jag gillar möjlighet till olika såser och den stora portionen. Jag ogillar den medelmåttiga smaken som absolut inte sticker ut på något sätt alls, tyvärr.
Hur det kan komma sig att Palmyra har blivit så här pass hajpat är för mig en gåta. Förmodligen är stockholmarna svältfödda på bra kebab och jag är nyfiken på hur den smakar i resten av staden.
Woho! För någon dag sedan tyckte jag att det var dags att skaffa mig en ersättare till min kära Macbook som blev stulen vid inbrottet. Jag har funderat mycket fram och tillbaka över vilken maskin som jag borde skaffa och till slut blev det en liten Lenovo S10e. Än så länge har jag bara lovord att säga om den. Liten, bra batteritid, bra skärm, förvånasvärt bra tangentbord, faktiskt inget att klaga på än så länge. Eller det skulle i så fall vara det katastrofalt dåliga inbyggda högtalarna.
Är ni sugna kan jag helt klart rekommendera att skaffa en netbook.
Lenovo S10e
